Det började 1997, eller möjligen 1998. Jag var i 23-årsåldern och hade just flyttat till Stockholm och livet, det kändes – åtminstone på pappret – rätt lovande. Jag jobbade… Lite. Men när jag väl jobbade, satt jag ofta på Nöjesguiden och skrev ut intervjuband.
Minnesbild: jag spelade biljard med Tomas Andersson Wij i den lägenhet, nej våning, på Rörstrandsgatan 18 som inhyste ett kollektiv från vilket jag snart skulle sparkas ut. Jag var frustrerad över alla de tiotusentals tecken som jag hade fått slänga under de senaste åren; bokstäver som jag först med stor möda satt i olika långa rader, och sedan bara kastat i väg. (De slängdes egentligen först långt senare, i själva verket hamnade de oftast i ett dokument döpt till, exempelvis, JohnHolm-INTERVJUSPILL.doc bakom den riktiga texten.)
Som jag minns det föddes tidningen Porträtt den här kvällen. Tidningen för de nästan oraffinerade samtalen. För de matiga intervjuerna. Sanningar och lärdomar om livet. Jag brukade säga att Andres Lokkos Dexys Midnight Runners-text från sista numret av Pop (eller Bibel?) som var omtalad för att den var sexton eller till och med a r t o n sidor lång, den hade varit kort i Porträtt. Skillnaden mellan Pop (eller Bibel?) och Porträtt var att den senare aldrig blev fäst på papper, trots att jag ägnade ett par år av mitt liv åt att drömma om det. Trots att jag samlade olika konstellationer av begåvade kollegor.
Anyway. Det blev ju ingenting med den där blaskan. Förrän jag upptäckte podcasten, som konstform, genom min vän Nille. Jag började med WTF with Marc Maron. Som är oraffinerade samtal. Matiga intervjuer. Sanningar och lärdomar om livet.
I juni 2011 gjorde jag min första inspelning, med en av de mest begåvade personer jag känner till: Lotta Lundgren. Det var ett fantastiskt samtal, men tekniskt sett höll den inte måttet. Det skulle gå nästan ett halvår innan jag försökte igen, då med just Marc Maron. Jag ljög, eller skarvade lite, för att få göra den intervjun och jag fick komma till hans studio – The Cat Ranch i Eagle Rock i södra Los Angeles. Det snacket kan du höra här (inspelat på Marons grejer vilket gör mig… knäsvag).
I februari 2012 gjorde jag den första VÄRVET-intervjun. Jag minns att jag morgonen efter att jag lade ut avsnittet med Soran såg att det hade 104 downloads. En svindlande siffra. Nej, jag koketterar inte: det kändes verkligen osannolikt att det skulle fungera – att fler än mamma och min fru skulle vilja lyssna på mina amatörradioinspelningar från vårt radhus i Vällingby.
Jag är så oerhört glad att du hittat hit. Att du vill lyssna på VÄRVET. Och att du kanske, någon gång ibland, hittat en lärdom om livet. Det, som Olle Ljungström brukade säga, räcker för mig.
Kristoffer Triumf